Avsked

Det här är det sista inlägget som jag skriver i den här bloggen.

När jag skrev mitt första inlägg här, var det inte meningen att det skulle bli så många inlägg som det blev. Först var det bara meningen att det skulle bli ett inlägg om vad som hade hänt med Linda. Sen blev det fler inlägg. Det blev ett sätt för mig att bearbeta det som hänt.

Nu känner jag att jag har kommit så pass långt i sorgearbetet, så att jag känner mig redo att ta nästa steg. Linda kommer alltid att saknas mig, och jag kommer nog aldrig att helt komma över chocken. Men jag har ändå kommit så långt så att jag måste gå vidare, annars kommer jag bara att fastna i sorgen.

Syftet med mitt skrivande här i bloggen är borta. Antagligen kommer jag fortsätta skriva i någon form någonstans, men det känns fel att fortsätta göra det här.

Tack till alla som varit så stöttande för mig och barnen under de senaste åren.

 

Annonser

Skillnaden på att vara en eller två föräldrar

Efter att ha varit ensamförälder i snart två och ett halvt år nu, så känner jag nu att jag har kommit på vad som är största skillnaden på att vara en resp två föräldrar.

Visst är det mer att göra som ensamförälder. Det säger sig ju självt i och med att man nu är ensam om att göra allt som man tidigare var två för att göra.

När man är två föräldrar, oftast en mamma och en pappa, så har man naturligt olika roller i familjen. Mammorna har en viss roll och plats för barnen, och papporna en annan roll. Det blir så naturligt. När man är själv måste man helt enkelt lära sig att axla båda rollerna. Ibland är det svårt att kunna uppfylla mamma-rollen. Mamman och pappan ger barnen olika saker utan att man tänker på det, och nu har jag fått lära mig att försöka ge barnen även det de fick från Linda.

En annan svårighet i att vara ensam förälder är att när man är två så tar man automatiskt ofta roller som ”den snälla” och ”den arga” när det blir frågeställningar och konflikter med barnen. Är man ensam så blir det ofta mer ”fel” i bråken när det bara finns en ”arg” förälder. Svårt att förklara, men skillnaden märks så ofta nu när man är själv. Man fastnar allt för ofta i det här klagandet på barnen och bråkar ofta alldeles för länge med dom, när det inte finns en förälder till som antingen kommer in och säger till barnen på skarpen eller tröstar dom…

Den kanske största skillnaden är att kunna skilja på att vara kompis och förälder med barnen. För en tid sedan la en bekant ut en film på facebook som någon gjort som belyste det här med att vara förälder kontra vara kompis med barnen. Hittar den tyvärr inte nu, men den förklarade det ganska bra.

Det är alldeles för lätt att bara bli kompis med barnen, vilket resulterar i att barnen är jätteglada och lyckliga ett tag. Men det slutar ofta med att det blir total anarki och kaos i hemmet och familjelivet. Man måste komma ihåg att vara förälder med, och säga nej till saker och säga till på skarpen att barnen måste göra de tråkiga sakerna som måste göras och så.

Det blir ofta mycket bråk och skrik och det slås i dörrarna, och man får heta lite allt möjligt när barnen blir arga på en. Jag har märkt att när man är två föräldrar, så kommer det här med kompisskap/föräldraskap mer naturligt. Men när man är ensam förälder är det nåt man måste tänka mer på. Det är alldeles för lätt att man halkar in för mycket på kompissidan för att göra barnen nöjda/glada, men det brukar straffa sig i längden.

En sak som skiljer nu mot förut med, är att man helt enkelt inte hinner göra allt som barnen vill göra. Ofta måste man helt enkelt säga nej till dom. Det resulterar ju så klart ofta med ledsna och arga barn, men ibland räcker inte orken eller tiden till alla. Speciellt när man jobbar så har man ju bara visst mycket tid över till barnen. Sen att man har fyra barn som har olika önskemål om vad de vill göra ihop med en, och ibland vill man som förälder helt enkelt ha lite egentid.

Vissa dagar känns det som det tjatas på en från morgon till kväll. Då får man helt enkelt ryta till och leva med olyckliga barn ett tag. Jag är av den åsikten att det är bra för barn att ha det lite tråkigt ibland. I vissa familjer är det nästan en manisk sak att det hela tiden, varje dag ska vara uppbokade aktiviteter för barnen. Jag tror helt enkelt inte att det är bra för barnen. Det blir en otrolig press på dom att de måste göra det och det. De får aldrig lära sig att använda sin fantasi. Barn mår bra av att ha det lite tråkigt ibland, och behöva använda sin fantasi för att hitta på saker att göra.

En sak som man som ensamförälder måste tänka på är att man måste få egentid ifrån sina barn med. Tid då man får träna och ta hand om sig själv, bara umgås med vuxna människor eller helt enkelt bara sitta och ta det lugnt helt ensam utan att barnen är med och tjatar på en hela tiden. Jag har turen att jag via vänners hjälp får mig en ensam helg då och då. Det som de helgerna ger mig mest av är att få vara ensam från barnen och bara göra det jag vill, utan att behöva ha minst två barn med mig. Gå på konsert, gå ut och träffa vännner och ta en öl på kvällen, bara sitta hemma i soffan och ha det helt tyst en hel helg, eller nåt annat som är svårt att göra när alla barnen är hemma.

Det är helt enkelt en helt annan roll man får ta när man är ensam förälder. Det är alldeles för lätt att man blir för mycket kompis med barnen och man tappar mycket av förälder-rollen. När Linda gick bort gjorde jag allt för att försöka få mina barn att vara glada och ha roligt. Det resulterade i att man ”skämde bort” dom alldeles för mycket, och de fick svårare och svårare att ta ”ifrånsägande” på rätt sätt. Efter det kom en rätt lång och jobbig tid, när man fick försöka vrida allt rätt igen. Under den tiden blev det ofta onödiga bråk i familjen, och barnen tyckte att man var dummast i världen när man sa ifrån. Men i längden var det nödvändigt.

Tretton råd till dig som möter en människa i sorg

Det här är en text som jag hittade på internet för en tid sedan. Tror den varit uppe tidigare, men jag tycker att den är så bra, så jag lägger ut den igen.

”Tretton råd till dig som möter en människa i sorg”

Hämtat från:
http://mrsmartin.se/?p=198
2014-02-09

Tretton råd till dig som möter en människa i sorg
Postat den januari 11, 2014 av Mrs Martin

Otaliga gånger har jag reflekterat över det stöd jag fått (och fortfarande får) sen min syster gick bort. Jag har skrivit om det stödet i tidigare inlägg.

Det sägs att ”i nöden prövas vännen” och av alla ordspråk jag mött så är det nog det hittills mest sanna. Mina reflektioner har lett till att jag ringat in de råd som jag önskar att jag hade fått när jag tidigare själv mött människor i sorg. Här kommer därför mina tretton högst välmenade råd till dig som möter en människa i sorg.

1. Ta kontakt med den som sörjer.
Ring, skriv, maila, skicka blommor, kom förbi, inboxa, skicka röksignaler eller vad som helst. Den som är i nattsvart sorg behöver kontakt men orkar inte ta den själv. Så kan det vara under en lång tid, just att den som sörjer inte orkar ta kontakt. Så var den som tar kontakten! Den som är tyst och tiger sviker. Det låter säkerligen hårt men är också sant. Orspråket som lyder ”I nöden prövas vännen” stämmer faktiskt. Jag har full förståelse för att man kanske inte vågar höra av sig men handen på hjärtat nu, hur svårt är det egentligen att skriva ett sms med texten:
”Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig”? Var inte tyst. Svik inte. Hör av dig.

2. Laga mat.
Alla människor måste äta men den som är i svår sorg för står inte det. Eller så förstår man det men orkar inte laga maten, ännu mindre handla. Så laga mat och åk förbi med den. Stanna och värm och se till att den sörjande äter. Blir du utkastad så låt dig bli utkastad. Och kom sen igen. Och igen. Och igen.

3. Finns det barn med i bilden?
Stötta och hjälp även de små. Det är svårt att vara liten och se sin mamma och/eller pappa i svår sorg. Sitt på golvet och lek. Spela spel. Gå ut och bygg en snögubbe. Barnvakta en stund medan föräldrarna får en stunds ensamhet. Barn behöver normalitet även i det mest onormala. Fråga barnet om hur det är, hur det känner och hur det går. Inte sällan har de häpnadsväckande ärliga svar på de frågor de får, bara de får chans att uttrycka sig.

4. Även om du säger till den sörjande att denna ska höra av sig så förvänta dig inte att så också sker. När man är i svår chock och tung sorg kan det vara nästan oöverstigligt att höra av sig. Så återgå till punkt ett istället för att be den sörjande höra av sig. Din vän kan återkomma med detta delade ansvar när livet börjar bli något så när vardagligt igen. Tills dess får du mest troligt bära kontaktansvaret på egen hand.

5. När ni ses behöver du inte veta vad du ska säga.
För det är faktiskt så att även den som sörjer inte heller vet vad den ska säga. Man kan vara tyst, prata om vardagliga saker eller faktiskt vara ärlig och säga precis som det är:
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga”. Det duger. Det räcker långt. Det räcker gott och väl.

6. Ställ aldrig frågor du inte vill ha svar på.
Ett exempel är ”Hur mår du”?. Om du inte vill höra svaret så ställ inte heller frågan.

7. Säg inte att ”tiden läker alla sår” eller att ”allt sker av en mening”.
Du tror väl ändå inte på fullt allvar att det finns en mening med att unga människor dör? Nä, just precis. Så knip igen.

8. Det är okej att du också är ledsen.
Självklart är det okej! Dels kanske du själv sörjer personen som gått bort men det är också så att andras sorg kan öppna dörrar tills ens egna sorg.
Våga vara ledsen och visa din sorg och ditt deltagande.
Den som stod närmast den som dog har inte ensamrätt på att sörja. Alla har rätt till sin sorg. Däremot är det svårt för den som är ”hårdast drabbad” att trösta andra runtikring. Den som står mitt i sorgens cirkel kan inte trösta andra. Om du behöver tröst, leta dig utåt i cirkeln. Den som står innerst i kärnan har fullt upp med att bara andas. Att överleva. Dina andetag måste stöttas av någon annan. Någon som står längre ut i cirkeln. Det kan kännas tufft att ge och ge och ge men inte få något tillbaka. Acceptera dock att det är så just nu. Alla gör så gott de kan men för en del går all kraft åt till att överhuvudtaget överleva.

9. Den som är i svår sorg kan förändras som person.
Den tidigare så glade kan bli tyst och sorgsen. Den som pratade mycket och tog stor plats kan bli inåtvänd och sluten. Acceptera att det är så och låt det vara så så länge det behövs. Det är normalt och går till sig med tiden.
Kanske. Eller så gör det inte det. Forcera inte, acceptera förändringen. Var dig själv och konstatera bara att din vän inte längre är densamma.

10. Tala om att du finns där.
Både nu och sen. När sen infinner sig blir det ofta ganska tyst. Våga dig då in i sfären igen och kolla läget. Den sörjande har förmodligen hunnit en bit på vägen och har ett behov av att se framåt men också ett behov av att då och då få återvända/älta/stanna i sorgen. Livet blandas med dåtid och framtid, mörker och ljus. Låt det vara så. Det ljusa kommer så småningom att ta över.

11. Även om den sörjande har berättat något många gånger så lyssna ändå igen.
Ältandet är läkande. Mycket läkande. Lyssna och lyssna och lyssna. Våga fråga. Våga undra. Låt den sörjande älta om och om igen. Det läker och helar och ger möjlighet att komma ut på andra sidan.

12. Kom ihåg att olika människor sörjer på olika sätt.
Den ena gråter ofta och länge, den andra kortare stunder och/eller mer sällan. En del tar tag i vardagen ganska så snart, andra behöver lång tid för att ens orka laga sin egen frukost. Att sörja på olika sätt kan skapa konflikter och det kan vara svårt att acceptera att någon verkar resa sig och börja tänka framåt mycket tidigare än en själv. Acceptera att ni sörjer olika. Det betyder inte att man sörjer mer eller mindre. Det enda det betyder är just att man sörjer på olika sätt. Det är fullt normalt och inget konstigt.

13. Du som stöttar: Känn dig uppskattad!
Detta är kanske den svåraste biten av allt? Jag kan inte med ord beskriva hur jag uppskattar allt stöd jag fått (och fortfarande får!) under den här fasanfullt svåra tiden. Ni är så många som stöttat mig på alla möjliga fina sätt! Ni har hört av er, hälsat på, kommit med mat, skickat blommor och kort och tankar och kramar och meddelanden och gud vet allt. Ni har lekt med mina barn och sett till att de fått ta plats i det annars totala kaoset. Ni har burit mig. Faktiskt så har ni vissa dagar rentav burit mig. Jag kan inte tacka er nog men sanningen är helt ärligt den att jag överlever detta tack vara er. Och jag kommer leva igen, tack vare er. Så är det. Det är ingen överdrift. Så snälla, känn er uppskattade!

Tack för ordet.
/Mrs Martin, januari 2014.

Fullärd

En sak som jag lärt mig är att man blir aldrig fullärd. Spelar ingen roll vad det handlar om, så finns det alltid mer att lära. En sak som jag lärt mig mycket om är sorgebearbetning och ”att gå vidare”. När det handlar om sorgebearbetning, har jag lärt mig att det finns inget sätt som är rätt eller fel. Det finns bara olika individuella metoder som passar olika bra eller dåligt för olika personer. Jag har själv testat det mesta, från att fullständigt trycka bort sorgen, och vägra erkänna den, till att försöka döva den på olika mer eller mindre dåliga sätt, till att fullständigt vräka ur mig den genom att skriva ner den.

Det som fungerat bäst för mig är att skriva. Det trodde jag aldrig för några år sedan, att jag skulle skriva så mycket som jag gjort under de här två åren efter att Linda gick bort. Skulle jag samla ihop allt jag skrivit ner, både här på nätet och i pappersform här hemma, skulle jag lätt kunna fylla en hel bok med det. Det har skrivits en hel del sånt som jag aldrig trodde jag skulle våga dela med någon annan, och sånt som jag valt att inte lägga ut på nätet.

Jag har alltid haft svårt att prata om mina tankar och känslor med folk, så att skriva ner dem har blivit ett bra sätt för mig att liksom bearbeta dom med mig själv. Man blir lite som sin egen psykolog.

När det gäller ”att gå vidare”, har jag lärt mig vad det verkligen handlar om. Så som jag känner det, så handlar det om att man liksom har två olika ”kammare” i kroppen. En kammare där sorgen och känslorna för Linda finns. För sorgen kommer nog aldrig försvinna. Jag kommer alltid älska Linda, och jag kommer alltid ha saknad efter henne inom mig. De känslorna kommer alltid finnas kvar, men man lär sig att leva med dom.

I den andra kammaren finns det nya. Känslorna för någon ny. Det som man kommer bygga upp till ett ”nytt” liv. Samtidigt som man lever och utvecklar det nya, kommer det gamla med sorgen och saknaden efter mina barns mor alltid finnas med mig. Jag tror, och hoppas, att det gamla aldrig kommer försvinna. Man lär sig bara att leva med båda två, och lär sig att hantera det gamla när de känslorna kommer upp till ytan. För det gör de ibland. Det finns olika saker som triggar igång de gamla känslorna, och som gör att sorgen kommer upp till ytan. För min del är det väldigt ofta viss musik och en del filmer.

För ”den nya” som kommer in i ens liv, innebär det att den är beredd att leva med en som har det gamla med sorgen och en viss saknad kvar. Jag testade för en tid sedan att träffa en tjej som sa direkt att hon inte ville leva med någon som inte till 100% gått vidare, och som inte skulle ha några känslor kvar. Jag kände direkt att det skulle inte fungera, och det var lika bra att avsluta det direkt. Det är nog ingen lätt sak att bli ihop med någon som har mist sin käresta. Och det är inte lätt att mista någon som man älskar och sedan ”gå vidare”. Jag är övertygad om att man måste acceptera att man har som dessa två olika kamrar inom sig. Det gamla är nåt som alltid kommer finnas kvar där inom en. Åtminstone kommer det nog vara så för mig. Jag får stunder då jag blir ledsen och känner sorg och saknad, men vill även leva i en kärleksfull relation med någon ny.

Sorgen kommer alltid finnas där i en hjärta, men den glada och lyckliga delen av hjärtat bygger sig samtidigt allt större och starkare. Jag önskar att ingen annan behövde uppleva det som min familj fick uppleva, men samtidigt har det lärt mig så otroligt mycket. Jag har verkligen haft mina uppgångar och svackor under de här två åren, men just nu känner jag mig lyckligare och mer tillfreds än jag gjort på väldigt länge. Jag älskar mina barn och är så lycklig att jag har dom, och att de är friska och krya.

Jag har ett antal böcker i ”the secret”-serien, som jag försöker återkomma till och läsa om när det börjar kännas jobbigt. När jag läst som, och verkligen försöker applicera det som står i dom, så vänder känslorna genast uppåt igen, och livet känns rätt underbart. Jag vet att de böckerna har hjälpt väldigt många att totalt förändra sina liv, och de har flera gånger hjälpt mig otroligt mycket.

Idag lyssnade jag för första gången på låten ”Some die young” med Laleh (som betydde väldigt mycket för Linda, och som vi spelade på begravningen). Det var mycket känslor som kom upp till ytan igen, men efteråt kändes det rätt bra ändå. Jag saknar Linda otroligt mycket, men samtidigt vet jag att jag kommer bygga upp ett nytt lyckligt liv ihop med någon ny. Någon ny som älskar mig och som accepterar att jag kommer ha en sorg kvar i mitt hjärta samtidigt som jag älskar någon ny. Det kanske låter knasigt, men jag tror man måste acceptera att man har det gamla kvar för att kunna gå vidare och bygga upp nåt nytt. Det går inte att stänga ute det som varit.

 

Tillbaka till ruta 1, nästan…

Känns som jag börjar varje inlägg här med att det var länge sedan jag skrev nåt. Men nu var det länge sedan…

Mycket har hänt sedan sist. Jag har jobbat, tränat, funnit någon ny, och allt har även ”skitit” sig… igen.

Vad gäller jobbet så går jag hemma nu igen. Det blev för mycket kaos i mitt liv, så alla kände att jag behövde vara ledig och ta itu med mitt liv igen. Får se hur länge det blir nu, men just nu behövs det i alla fall.

Vad gäller träningen, så har ju löpningen varit som meditation för mig. Jag har sprungit bort allt jobbigt i vardagen. All ångest, alla jobbiga tankar. Jag hade även en hel del långa lopp inplanerade under sommaren. Nu har jag gått och dragit på mig stressfraktur i underbenet. Jag ska väl egentligen inte gå på foten nu på ett tag, men känner ofta att jag måste utanför dörren och promenera.. Vad gäller fortsatt löpning så vet jag inte om den blir av. Ska jag vara ärlig så är ju egentligen inte löpning nåt för mig efter den allvarliga olyckan med det andra benet för många år sedan. Det är ju bara det att det är så kul och skönt att springa… Men tror att alla skador jag haft nu är pga den gamla skadan som har gjort mig sned i kroppen och så… Men häromdagen skaffade jag mitt nytt gymkort i alla fall, så det kanske blir någon sorts comeback där.

När det gäller kärleken så är det illa just nu.

När Linda gick bort var jag på botten, riktigt långt ner. Ville inte leva en dag till, och vet fortfarande inte hur jag klarade av den tiden. Det var nog tack vare barnen. För att klara av allt då, byggde jag upp som en mur runt mina känslor. Jag stängde inne och stängde ute allt och alla. Det fanns inte många som jag ens pratade med om hur jag mådde.  Jag träffade några tjejer några gånger, men jag släppte inte in någon, och det funkade aldrig.

Men i höstas kom en person in i mitt liv som förändrade allt. Till en början hade jag svårt att släppa in henne ända in, men till slut kände jag att det här är det rätta, och började släppa på mina spärrar. Det var en ganska otäck känsla, men det kändes så himla bra. Men tyvärr var det nog för sent. Nu har det tagit slut mellan oss, och vi försöker att vara vänner i alla fall. Grejen är bara det att jag nu rivit min mur, och samtidigt som jag skulle släppa in alla känslor, så resulterade det även i en krasch. Jag känner mig bara så himla ledsen just nu. Så här jobbig känsla, med sorg och tomhet, har jag inte kännt sedan Linda gick bort. Det är helt olika saker, men just nu känns det bara så jobbigt.

På något sätt måste jag väl försöka bygga upp min försvarsmur igen. Undrar om det någonsin kommer fungera ihop med någon. Man är väl ensam för livet…

Bye bye 2015

Då var 2015 slut. Äntligen får vi väl säga. Det var ett skit-år på många sätt. 2014 var året då allt rasade för mig. 2015 var året då jag kom ur “bubblan”, och in i mardrömmen. Året då det gick upp för mig vad som hände 2014. Året då jag försökte lura både mig själv och andra att jag hade koll på läget och klarade av allt. Det gjorde jag inte, och jag avslutade 2015 utknockad i ringhörnan.

Men nu är det 2016. Året då jag ska se till att leva. I år har jag som mål att jag ska uppleva saker. Det finns ingen tid till att drömma om saker. Jag har tillräckligt många runt mig som bara drömmer, men som aldrig ser till att uppleva de sakerna. Jag har lärt mig på den hårda vägen att man vet aldrig när det tar slut. Vi lever bara en alldeles för kort stund, och då gäller det att se till att man får uppleva sina drömmar.

Jag kommer kämpa för att få uppleva de platser jag vill uppleva, klara av mina mål inom löpningen, se de band jag vill se spela, köra de sportbilar jag drömmer om att få köra…

Jag kommer rensa bort folk runt omkring mig som bara är energitjuvar, och som bara drar ner en i depression. Jag kommer samla på mig mer positiva och energigivande människor. Såna som ger energi och som uppmuntrar en att göra nya saker.

Jag kommer pressa min kropp ute i löpspåret. Längre än jag någonsin gjort tidigare. Jag kommer köra bil fort. Troligen fortare än jag tidigare gjort. Jag kommer sätta min fot på platser jag aldrig tidigare varit på, och jag ska se till att jag får uppleva saker som jag aldrig tidigare gjort.

Jag ska uppmuntra mina barn att se till att de klarar av allt de någonsin drömt om. Jag kommer uppmuntra dom om att drömma stort, och sen peppa dom att klara sina drömmar.

2016 är året då jag ska börja bocka av sakerna på min “bucket-list”.

Välkommen 2016, du är efterlängtat. You’re up for a challange. Big time!

Dagens kamp

Lördag kväll. En barnfri helg. Demonerna I huvudet har varit på besök, eller de är väl kvar med om jag ska vara ärlig. Till vardags är dagarna fyllda med saker att göra och barn som ser till så jag inte får någon lugn stund. Får jag lite tid över frampå kvällen, ser jag till att fylla den med något att göra så jag slipper sitta och känna efter för mycket. Jag brukar även längta lite till de barnfria helgerna. Kanske är fel att känna så.. jag vet inte riktigt, men det är så jag känner ibland i alla fall.

Nu är jag så mitt i en barnfri helg. Anton var hemma till i förmiddags. Han hade en kompis som sov över till idag med. De röjde hårt igår kväll, men jag lät dom hållas. Jag har sagt nej till övernattning så många gånger, så jag kände att jag var tvungen att säga ja den här gången. Jag hade besök här från igår kväll tills i morse med. Skönt att inte vara själv. Samtidigt som det nu är skönt att vara själv och ta det lite lugnt, är det ganska jobbigt. Det är så lätt att alla “demonerna” kommer och gör ensamheten jobbig i stället. Efter ett tag börjar man hitta på saker att göra för att man ska slippa och tänka och längta efter barnen. Det är konstigt att man kan hitta på så mycket saker att göra, utan att lyckas göra de där sakerna som verkligen behöver göras här hemma…

I morgon ska jag hämta hem barnen igen. Sen blir det en vanlig vardag igen, förutom att jag är sjukskriven ett tag framöver igen. Ska verkligen försöka att ta det lugnt om dagarna, och återhämta mig. Men jag hoppas verkligen att jag kan komma igång och springa snart igen. Jag behöver löpandet. Det finns ingen bättre medicin mot jobbiga tankar än att sticka ut och springa några timmar i skogen. Det bästa är att bara springa två tre timmar ut i “urskogen”, och då och då stanna till och andas in naturen och bara njuta om man hittar någon fin plats. Hoppas verkligen att vintern väntar ett tag till innan den kommer.

Idag har jag tänkt en del på hur otroligt snabbt ett liv kan ändras. När jag gick in i väggen, och därefter förlorade min största stöttepelare, förändrades verkligen allt. Idag är jag så otroligt tacksam över att jag har mina barn. Utan dom vet jag inte hur det hade gått för mig.

Jag håller på och träffar någon ny just nu, men jag känner att jag har en hel del “demoner” kvar i huvudet som jag måste bearbeta lite först innan jag kan kasta mig handlöst in i ett nytt förhållande. Samtidigt som jag vill ha någon att älska och krama om på kvällarna, så känner jag att jag måste ta det lite långsamt. Är så rädd för att det bara ska bli fel längre fram annars. Tiden när jag sitter ensam hemma är ofta jobbig, men samtidigt tror jag att jag behöver den.

Livet är ta mig tusan inte lätt att förstå sig på.